Närhet och avstånd

Här i staden befinner vi oss nära varandra. Vi bor många i samma hus, parkeringsplatserna är små och det är trångt på gågatan en lördag. Vi står tätt intill på tåget under rusningstrafiken. Samtidigt känner vi inte våra grannar. Jo, vi hälsar på dem, men inte mycket mer än så. Vi är i vår egen värld när vi sitter på tunnelbanan, utom när någon tränger sig på med ett högst privat samtal i sin mobil. Som om alla vi andra vore flera mil därifrån. Kanske är vi det. Det personliga utrymmet är litet men barriären mot personlighet stor. Är det bara en fördom? En illusion som blivit en kollektiv tro? Kanske behövs inte så mycket för att komma igenom. Kanske om jag bryter mot den ... Plötsligt glimmar det till. Ett samtal som helt oväntat kommer in på något som berör. Och vi är närvarande.