Längtan efter tystnad

Vissa dagar är ljudet i staden alltför påträngande. En sliten mullrande rulltrappa. Hårda klackar som springer på perrongen. Skrammel och gnissel från tunnelbanan. Varje ovälkommet ljud känns som något vasst som river. En lastbil dundrar förbi. Bilar som tutar. Det börjar ömma. Från ett byggarbete hörs buller och slammer. Jag rycker till och försöker värja mig. Dörrar smäller. Någon plockar oförsiktigt med glas och porslin. Såret blir djupare. Det är som en tagg som pockar på, inte så hårt, men envist och obetvingligt. Sådana dagar längtar jag till Norrland, långt bort från motorvägar och höghusbyggen. Till en altan där jag bara sitter och lyssnar på vinden som svagt susar genom träden. Ett stilla regn som spelar på taket. Som en smekning.

Sångglädje

Äntligen, äntligen börjar jag återfå lusten att sjunga, efter över ett år under vilket jag mest bara sneglat på pianot och sångböckerna. Ah! Visst är man lite ringrostig efter ett sådant uppehåll, men det går ändå förvånansvärt bra. Det är bara så härligt när man sätter den där tonen eller den där knepiga koloraturen. Käraste grannar, tack för att ni står ut. Inte ett endaste klagomål har jag hört (sedan den där gången för tre-fyra år sen, då jag inte kunde låta bli att ta ton strax efter kl 22, full av inspiration som jag var efter en repetition med kören). Mmm. "Ah! Je veux vivre" (sv: Ah! Jag vill leva) ur Romeo och Julia passade den nyåterfunna känslan mycket bra både i text och melodi. Inte dumt. Inte dumt alls.

En dag i konjunktiv

Semesterkänslan sipprar så sakteliga bort. Vore jag ledig, skulle jag sitta i min fåtölj och läsa min bok, utan tanke på klockan. Finge jag om morgonen sova, skulle jag tidigt stiga upp och smyga omkring i tystnaden. Komme till mig en vän på besök, skulle jag samtala om det ena och det andra, och inte ängslas över morgondagen. Vore jag katt, skulle jag krypa ihop på golvet där solen lyser in och bara njuta av värmen.

Saltlakritsens bottennapp

Liksom det finns underbara sorters saltlakrits, så finns det också sådana som jag undviker, eller rent av bojkottar. Hårda varianter ogillar jag generellt, så de får inte ens vara med och leka. Här är några andra som är mindre bra.

Salta nappar (Haribo)
Knepig dov smak, sega, fastnar bara i tänderna.

Piratos (Haribo)
Sega och lite för kraftig smak. Långsamma. De tar lixom aldrig slut.

Djungelvrål (Malaco)
För mycket salt utanpå, fastnar ordentligt i tänderna, blir snabbt hårda. Nej tack.

Salmingar (Haribo)
För intensiv och stickig smak, inga subtiliteter. Stora sockergryn utanpå, och om det är tänkt att väga upp smaken på själva lakritsen så kan jag avslöja att det gör det INTE.

Salta katten (påse, Fazer)
Vem kom på idén med att kombinera menthol och saltlakrits? Yuck! Den andra sorten i påsen klarar sig hjälpligt, men inte mycket mer. Och återigen är det sockergryn utanpå.

Salmiakbalkar (lösvikt)
Formmässigt en katastrof! Ta bort!

Fredagsnöje

Det är fluffigt, det är rosa, och det är svårt att låta bli att le. Lite lätt underhållning efter en hård vecka: Mahna Mahna.

Aria mot frustration

Det finns inte mycket som slår att sjunga för att få utlopp för sin frustration, och om opera är bra på något så är det väl stora känslor. Efter en dag som denna är det närmast terapi. Den bästa arian för detta ändamål är, föga överraskande kanske, Nattens drottnings andra aria ur Trollflöjten. Jag menar, vad kan kännas bättre än att få skrika ut "Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen"* mot världen (och de grannar som hade turen att vara hemma)? Blott intet!

* Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta

Vänskap

Vad är en vänskap?
Kan den förklaras?
Blicken som säger:
vänner är vi.
Sällan vi talar
om vad vi känner.
Vi bara vet det, vet det,
vänner vi skall förbli.

Vet ej vem som skrivit texten, men melodin till denna sång är skriven av J. Haydn. Vad vore man utan sina vänner? Säg mig det. Här är en artikel med tankar främst kring vänskap och öppenhet. Ahh, Mazzarella skriver oftast insiktsfullt och träffsäkert, och är alltid värd att läsa. Och visst tror jag med, att total öppenhet inte är ett krav för vänskap, tvärt emot vad den omskrivna författaren (Backström) verkar vilja påstå. Vänner av olika slag, nära som lite på håll, är av godo.

Vilken teologisk åskådning har du?

Hittade ett intressant test kring teologi (endast på engelska). Lite kul, för plötsligt ställs man inför en och annan frågeställning som man inte riktigt funderat över tidigare. Det gör kanske också att vissa av svaren inte blir särskilt genomtänkta, men det sätter i alla fall igång en tankeprocess. Och tankeprocesser tycker vi om. Så här är mitt resultat.

You scored as Emergent/Postmodern, You are Emergent/Postmodern in your theology. You feel alienated from older forms of church, you don't think they connect to modern culture very well. No one knows the whole truth about God, and we have much to learn from each other, and so learning takes place in dialogue. Evangelism should take place in relationships rather than through crusades and altar-calls. People are interested in spirituality and want to ask questions, so the church should help them to do this.

Emergent/Postmodern		82%
Neo orthodox		71%
Evangelical Holiness/Wesleyan		64%
Reformed Evangelical		57%
Classical Liberal		54%
Modern Liberal		43%
Charismatic/Pentecostal		36%
Roman Catholic		36%
Fundamentalist		14%

Hmm. Inte visste jag att det fanns en liten liten fundamentalist i mig. Får nog fundera vidare på detta. Om du under testet liksom jag utbrister: Bishop Spong?! så rekommenderar jag Wikipedia.

Tveksamma motiv till bättre tider

Jag gillar morgnar. Jag gör verkligen det. Så därför var det naturligt att jag övertygande mig själv om att genomföra ett experiment med min vanliga planering, i hopp om välmående och en bättre vardag. Okej, idén var alltså som följer. För att undvika att störa den välbehövliga nedvarvningen innan det är dags att sova, så borde löpning direkt på morgonen vara bättre än att ge sig ut på kvällen. Right. Rent planeringsmässigt är det förstås utmärkt, åtminstone för mig. Glad i hågen gav jag mig därför ut. Måndag morgon. Inte långt efter semestern. Före frukost. (Konstpaus.) Slutsats: Man springer fort på morgonen. Inte för att man är pigg och full av energi, utan för att man vill komma hem så snabbt som möjligt. Och om man har berättat för någon att man ska ut så ger man inte upp i första taget. Dessa två motiv gav resultat, måste jag erkänna. Men hälsosamt var det inte.

En mil böcker

Om man gillar att shoppa och titta i böcker, och inte har alltför mycket emot att trängas, så var idag helt klart rätt dag för att gå på stan i Stockholm. Längs hela Drottninggatan var långa bord uppställda, fyllda med böcker. Världens längsta bokbord, sägs det vara, och är ett evenemang som avslutar kulturfestivalen. Verkligen en utomordentlig tillställning, om än urvalet av fantasylitteratur lämnade en del övrigt att önska. En liten ljuspunkt var dock ett litet svenskt förlag som helt ägnar sig åt genren, och som till största delen hade svenska författare. De verkar visserligen vara mer riktade till barn och ungdom (som det ofta är i Sverige när det gäller fantasy) men det var roligt att se ändå. Själv gjorde jag ett fynd i form av en fin inbunden version av Piratens "Bombi Bitt och jag".

God nykomling

Den odelat bästa nykomlingen i lakritssortimentet i år är definitivt Truly black från Malaco. Mjuka munsbitar i lite olika smaker (ja, just det) med precis lagom mycket sälta. Måste provas. Men de slår nog fortfarande inte min all-time favourite. Salt sill, också från Malaco, som oftast finns på lösvikt i välsorterade butiker. Ack, jag sörjer för er som inte kan njuta av denna delikatess.

Moralpredikan

Plockade nu på morgonen upp en "Under strecket" som blivit liggande på bordet sedan jag läste den häromdagen. Den tar upp frågor och tankar kring moral, synd och ondska. Om hur moraliska värderingar är "ett uttryck för hur man uppfattar förhållandet mellan gott och ont", men att de också har med seder att göra. God moral är således inte något som är alltigenom absolut och beständigt. Och inom kristendomen är det förstås också föremål för hur man tolkar Bibeln, vilket inte behöver vara lika om man så tittar inom en liten region där man i övrigt håller sig till samma seder. (Något att tänka på när man läser om andra folkgrupper som inte sällan porträtteras som homogena skaror.)

Hur lever man som god människa? Och i vilken utsträckning tycker de som jag uppfattar gör "onda" handlingar att de i själva verket är goda och rättrådiga? Ändamålet helgar medlen? Eller kan den moraliska uppfattningen med tiden vridas till att sagda medel blir accepterade i sig, oavsett ändamål? Förmodligen.

Ett annat avsnitt av artikeln reflekterar kring kristnas ofta komplicerade relation till sexualitet. Underhållande nog så tas idén upp att om en del metaforer i gamla testamentet hade skrivits annorlunda, och symboliserat avgudadyrkan med slaktoffer istället för hor, så hade kanske tidiga kristna blivit "ivriga vegetarianer med ett lyckligt sexualliv". Vore inte det något!

Läs hela artikeln: Skärseld och ondska skärskådas

Fönster mot världen

Efter sju år på mitt första riktiga jobb är det nu dags att byta. Så jag köpte mig en ny och fin skrivbok och började skriva lite om livet i allmänhet. Kändes riktigt bra. Men se, en sådan bok kan man inte söka i så lätt. Och inte byta färg på när man känner för det. (Vet inte varför jag skulle vilja det dock, den är ju lila!) Suck. Trots min förkärlek för vackra böcker är jag uppenbarligen alldeles för van vid den moderna tidsåldern. Så, here goes. En sida för mina tankar, fantasier, drömmar och iakttagelser om världen. Och om saltlakrits förstås!