Vissa dagar är ljudet i staden alltför påträngande. En sliten mullrande rulltrappa. Hårda klackar som springer på perrongen. Skrammel och gnissel från tunnelbanan. Varje ovälkommet ljud känns som något vasst som river. En lastbil dundrar förbi. Bilar som tutar. Det börjar ömma. Från ett byggarbete hörs buller och slammer. Jag rycker till och försöker värja mig. Dörrar smäller. Någon plockar oförsiktigt med glas och porslin. Såret blir djupare. Det är som en tagg som pockar på, inte så hårt, men envist och obetvingligt. Sådana dagar längtar jag till Norrland, långt bort från motorvägar och höghusbyggen. Till en altan där jag bara sitter och lyssnar på vinden som svagt susar genom träden. Ett stilla regn som spelar på taket. Som en smekning.
fredag, augusti 31, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar